Jag har min underbara ANNA, hon är mitt allt när de gäller vänskap men hon finns inte här för spontana träffar, fika, skitsnack, film o frossarkvällar.... det saknar jag...
såna där tjejkvällar när man bullar upp hela bordet av godheter, en bra film, massa snack o mys... eller att man ses o lagar mat o snackar, går en tur på stan, tar en fika, ja allt de där som man gör med en vän......
Att ANNA flyttar ner till skåne igen är inte så stora odds på.... men gud de är en av mina största önskningar som jag har... fast jag vet!
Jag vet att jag inte kan hitta en ANNA till för de finns bara hon... den gnistan som fann sig mellan oss en augusti dag för ca ....(räknar).....17 år sen är speciell... det var vänskap vid första ögonkastet för sen den dagen var vi oskiljaktiga i tre år... det var vi mot världen...och vi var STÖRST... "söstra" min o jag =) sen efter gymnasiet har vi gått på en del vägbulor men vi har hittat tillbaka till varandra igen sen att ANNA flydde skåne 45 mil bort för kärleken är en stor sorg och en stor glädje också förståss...
Iaf så har jag ALDRIG känt de starka band med någon anna vän som jag gör med ANNA...saknaden gör ont!!!
JAG har många fina vänner men på nått sätt så känner jag mig alltid lite utanför, de är svårt att förklara... det är en känsla... det är något som skanas samtidigt som jag har en räddsla att gå för nära och sen mista igen...
När ANNA flytta så var det en styor sorg o besvikelse... de kändes på nått sätt som att hon övergav mig... lämna mig, gjorde slut o hitta någon annan... visst är de knäppt jag reflektera inte över de på de viset då men när man analyserat sitt ebteende under åren som gått med diverse kuratorer o psykologer så har det gått upp för en att seperationen som jag gick igenom när ANNA flytta är en av dem jobbigaste. Jag o ANNA har också pratat om detta mycket för tydligen så förändrades jag gentemot henne även om jag själv inte tyckte de... säkert mitt omedvetna sätt att visa min sk besvikelse...
detta har gjort attjag idag när jag finner vänner backar om de blir för nära... ett försvarssystem sätts in vare sig jag vill de eller inte. jag vågar inte gå för nära, tänk om jag mister igen....
Jag vill inte ha denna försvarsmekanismen.. för jag tror att om jag bara vågar släppa in så kommer de bli bra.... Något att jobba på!!
Ja detta blev ett personligt inlägg.... men ibland behöver man kladda av sig lite för omvärlden!
ANNA & ÅZA
Sötaste allra finaste du!
SvaraRaderaNu gråter jag lite.
Jag kan säga att jag varje dag slits mellan livet här, och att få vara nära dig och göra allt det där du skriver om.
Det känns som att jag satt mig i en omöjlig sits där jag alltid måste välja bort något som är viktigt för mig. Men jag lovar dig, att så fort jag har en ekonomi som tillåter spontanresor så kommer jag att åka till dig så ofta jag kan! Det ryms ju inte riktigt på ett studielån, men som tur är kommer studielånen leda till en fetare lön! :)
Du har inte, och kommer aldrig att mista mig!
Hur långt borta du än är, så sitter du ändå alltid på en pinne i mitt hjärta och skrattar!
Kram på dig! <3
SvaraRadera